Det fria ordet vs. Turkiet 0-1

De 30 augusti var det Tryckfrihetens dag i Sverige. 168 dagstidningar visade i en gemensam manifestation att dom inte accepterar några statliga inskränkningar av det fria ordet. Samma dag publicerade gratistidningen Stockholm City en krönika av Sakine Madon som kritiserade turkiska statens tilltag att stoppa publiceringen av en turkisk upplaga av Pippi Långstrump. Ett par dagar senare visade gratistidningen Stockholm City hur mycket dom egentligen är beredda att stå upp för det fria ordet. Turkiska Riksrådet hotade med att anmäla Stockholm City om dom inte plockade ner krönikan från sin hemsida. Stockholm City visade då prov på enorm flathet mot fascismen (om det smakar som det och luktar som det så kallar man det vad det är, fascism), och plockade bort krönikan från sin hemsida och publicerade en ursäkt i tidningen där dom bad alla turkar som eventuellt hade kunnat ta illa upp om ursäkt. Undrar vad dom säger till alla kurder och armenier som tar illa vid sig av att turkiet tillåts styra svensk press?

Här kommer den förhatliga krönikan som turkiet vill stoppa:

Pippi förolämpar kanske Atatürk

Jag var nästan fem år när jag hamnade i Sverige. Det kan tyckas ungt, men mycket var nytt även för ett barn. Snö, Pippi Långstrump och ingen farmor. Snö för att vi kom i snöigaste januari och Pippi för att det var min första svenska barnbok. Saknaden av farmor som var kvar i Turkiet löste jag genom att heja på ALLA svenska tanter jag fick syn på. ”HEJ HEJ!”, och snart blev jag bjuden på hemmagjord vinbärsaft och havreflarn hemma hos mina nya bästisar. Andra minnen är inte fullt lika mysiga. Som den gången när jag fick följa med föräldrarna på en svenska-för-invandrare-lektion. Jag gick fram till svarta tavlan, pekade på pekpinnen och frågade läraren som hon slog mina föräldrar med den. ”Kääära barn! Så gör vi inte i Sverige!”. Men jag hade ju fått höra syrrans skräckhistorier om pekpinnar, hon gick första klass i Ankara, så jag var tvungen att checka läget. Udda var också att ingen verkade vara rädd för polisen. I Pippis värld var inte ens barn det.

Apropå Pippi fastnade kurdiska Pippiböcker, från Sverige, i tullen i Istanbul för en vecka sedan. Säkerhetsministeriet och myndigheter kopplades genast in och varnade. Här gäller det att se till, bokstav för bokstav, att barnböckerna ”inte innehåller någon förolämpning mot turkiska staten eller landsfadern Mustafa Kemal Atatürk.”. Det är ju fanimej humor.

Få se nu, kanske finns det fog för oro, trots allt? För det första: Pippis husdjur. Djur har inte särskilt hög status i Turkiet (Djurens rätt, pssst…!). Att kalla någon för till exempel ”björn” (”ayi”) eller ”djur” (”hayvan”) är rejält förolämpande. Den nuvarande turkiska premiärministern Erdogan stämde nyligen karikatyrtecknare som tecknat honom som en skalbagge. Det är väl givet att en sedan mer än sextio år död president kan ta illa vid sig av prickiga hästar och uppklädda apor, tillhörande en okammad unge! Ytterligare en förolämpande pryl kan vara…ja, det är faktiskt uppenbart: färgkombinationerna. I många Pippiböcker har illustratören ogenerat blandat ihop rött, grönt och gult (kurdiska färger). Farligt, farligt. För inte så många år sedan föreslogs det – helt seriöst – att trafikljusets gröna färg skulle bytas ut till blått, i regioner med många kurder. I vissa städer täckte man över det gula ljuset. Allt för att undvika ”förolämpning” mot Atatürk, en galen general som bildade Turkiet på 1920-talet och inspirerade Hitler med sina metoder i folkmordet på kristna. Atatürk skulle förmodligen glädjas över Mein Kampfs popularitet (toppade pocketlistan häromåret) bland dagens turkiska ungdomar. Ett gäng Pippiböcker, däremot, hotar och sätter skräck i nationen. Jag slår vad om att Astrid Lindgren och Pippis morsa sitter tillsammans och skrattar.

Sakine Madon

Turkiska Riksförbundets svar: Hatar Sakine Madon turkar?

Sakine Madons replik: Kritikerna duckar för sakfrågan


//Trotten