Extremhögern och vänsterns misslyckande

För några veckor sedan så möttes Aftonbladet-läsarna av olycksbådande rubriker om att det högerextrema rasistpartiet Sverigedemokraterna blivit det tredje största partiet bland dom skolelever som hade röstat i Aftonbladet- och Lunarstorms kampanj Ungt Val. Dom tyckare som uttalade sig om detta var, med all rätt, bestörta. Ja visst är det hemskt. Det är jag den första att hålla med om. Att ett populistiskt parti med rötter djupt inom den nazistiska rörelsen genom en blandning av folkhemsromantik, konservativism, nationalchauvinism och rent nonsens lyckats få så många röster är minst sagt bekymrande. Men i ärlighetens namn så måste jag medge att jag inte är så värst förvånad. Jag tror inte att dom som röstat på SD i så stor utsträckning hållit med dom politiskt, utan jag tror snarare det handlar om en missnöjesyttring mot dom etablerade partierna. Riksdagspartierna har svikit dom som dom är valda att representera, och SD:s resultat tyder på att ungdomarna är missnöjda och inte längre litar på dagens system. Här har arbetarrörelsen en roll att fylla, men arbetarrörelsen har i många år varit på defensiven och glömt visionerna om ett nytt samhälle och mer ägnat sig åt, den nog så viktiga men ändå defensiva, kampen för att rädda det vi redan har, eller hade tills nyligen, mot politikernas besparingar. Senast arbetarrörelsen kom med ett någorlunda visionärt krav som hade flyttat fram arbetarklassens positioner måste ha varit löntagarfondsstriden på 80-talet. Det var många år sedan, och idag är det omöjligt att tänka sig att arbetarrörelsen skulle våga ifrågasätta den rådande ordningen. Numera så är LO-ledningen mer intresserade av att bevara status quo och att ha kvar (s) vid makten. Allting ska vara som det alltid har varit, och strejker, arbetsplatskamp och annan subversiv verksamhet ska kvävas i sin linda om dom hotar den rådande ordningen. Vad gäller den radikala vänstern så kan man ha många synpunkter. Främst det att dom (vi) har nedprioriterat kampen i arbetarklassens vardag och mer intresserat sig för livsstilsfrågor (som i och för sig kan vara viktiga, men som inte direkt berör majoriteten av arbetarklassen). På senare år så har vi dock fått se en liten förbättring, och t ex. den frihetliga vänstern har allt mer börjat prata klasskamp igen. Men det verkar mest vara en läpparnas bekännelse, till stora delar är det samma gamla unkna 90-tals-anarkism i ett ”marxistiskt” skal där organisering får ge vika för spontanitet och individualism.
Enda botemedlet mot den högerextrema sjukan är en offensiv och kämpande arbetarrörelsse!
//Trotten