Världssvält och välgörenhet

Jag känner att det är dax att skriva något nytt här nu. Det var ju trots allt en vecka sedan sist... Jag kommer dessvärre inte på något uppmuntrande att skriva idag, så jag nöjer mig med att kllistra in en notis från den utmärkta veckotidningen Internationalen:
Ett av fyra barn under fem år svälter i U-länderna. Värst drabbat är Indien, Bangladesh och Pakistan där hälften av barnen bor. I Afrika återfinns en fjärdedel, rapporterar FN:s barnfond Unicef, som också skriver att ingen förbättring skett de senaste 15 åren.
Ja där ser man, tvärt emot vad "det nya arbetarpartiet" och alla dom där säger så har det inte blivit bättre på senare år, trots 20 år av nyliberalism. Alla tänkande individer förstår naturligtvis att så här får det inte se ut. Men vad göra? Kanske en muppig välgörenhetsgala där U2-Bono kan agera världsamvete occh överklassen kan lätta på sina dåliga samveten genom att skänka ett par promille av sina tillgångar till random välgörenhetorganisation? Nej, det bästa dom tanterna och gubbarna kan göra för att hjälpa världens svältande är att avskaffa sig själva. Det enda som kan lösa världssvälten och ge barnen något att äta är en lösning som är så radikal och slutgiltig så att ovan nämnda klass inte skulle vilja skänka ett öre till det. Men vi har lång väg kvar dit, och på vägen dit så kan vi ju alltid titta på Thomas Ledin på nån stödgala, och kanske skaffa ett fadderbarn i Angola. Då kanske det känns bättre för stunden i allla fall.
//Trotten