En manchett-proletärs bekännelser (eller drömmen om vita händer)

Ibland händer det att Trotten går ut i arbetslivet som en vanlig man. Så är fallet nu. Trotten vikarierar som pappersvändare på ett vanligt hederligt kontor inom den sk. "tärande sektorn", där han väcker stor munterhet med sin hybrid mellan det klassiska tjänstemannamodet och sin vanliga vardagsklädsel (en mycket stilig kavaj kombinerad med en solkig Sex Pistols-t-shirt, stuprörsjeans och Dr. Martens). Här kommer hans reflektioner över sin nya tillvaro som kontorsnisse.
Jag har egentligen aldrig varit någon händig människa. Jag byggde aldrig några trädkojor när jag var liten. Jag ockuperade en skrotbil på båtgården och kallade den min koja. Och lådbilar? Vad ska man med det till när man kan sno en kundvagn utanför den lokala ICA-affären och dödsföraktande rulla nerför närmsta backe, som en 9-årig kamikaze-pilot från skaraborgsslätten. När jag köper möbler på IKEA bukar dom oftast få stå i ett hörn och samla damm i ett par veckor innan till slut min pappa kommer och skruvar ihop fanskapet. Kort sagt: jag är inte Martin Timmel. Jag är inte heller idealbilden av den stålhårda proletären som äter havregrynsgröt till frukost och kastar en cementblandare längre än hundra meter. Jag avskyr den typen av kroppsarbete, och blir deprimerad av industrier. Jag har provat på både att jobba på fabrik och snickra i en verkstad, men jag blev bara deprimerad och längtade tillbaka till skolan. Jag, med min klena kroppsbyggnad och bekväma ölmage, är inte skapt för sådant arbete. Jag har ofta fått gliringar från borgare som sagt att "hur fan kan du vara arbetarklass när du inte kan behålla ett vanligt kroppsarbete längre än en månad?". Jag tänker inte slösa särskilt mycket spaltutrymme åt att dissa dom här borgarnas bristande klassanalys, utan nöjer mig istället med att konstatera att jag är glad att jag äntligen har ett jobb som jag trivs med.
//Trotten